bahari.blogg.se - www.alhambra.se

THE BOARD ROOM med White glove service, Specialist wine list, Entry to all. Länktips: icbirmingham.icnetwork.co.uk/mail/sport/.. Link: "40% percent of Wolves fans preferred football to sex - and also spent the most amount of time watching games - 1,263 hours a season.... https://www.skybet.com/football/sky-bet…
http://www.mfc.co.uk/fixtures-results/fixtures-list/. http://www.svenskafans.com/england/middlesbrough/. Så slutade Sky Bet Championship. Old School Football Podcast #54 - om Newcastle med Keegan och Super Mac.
Who goes, who stays, who has an offer...it's the retained list... ON Monday, May 8, Plymouth becomes Britain's Promotion City. pafc.co.uk. an area for disabled parking for people who cannot walk far stand for long periods etc?. SATURDAY'S Sky Bet League Two title-deciding clash between Grimsby and Argyle will now.

Play >>>

bitcoinallincasino.top

THE BOARD ROOM med White glove service, Specialist wine list, Entry to all. Länktips: icbirmingham.icnetwork.co.uk/mail/sport/.. Link: "40% percent of Wolves fans preferred football to sex - and also spent the most amount of time watching games - 1,263 hours a season.... https://www.skybet.com/football/sky-bet…
Se vilka av dina kontakter som jobbar på Sky Betting & Gaming. on the prestigious list of Sunday Times 100 Best Companies to Work For.
The official Facebook page of Newcastle United Football Club.. Fulham at home, shef wed away, the list goes on.... Barry Sims How long is he staying for?. Read the full story, here: https://www.nufc.co.uk/….. We went behind the scenes on a dramatic day in the Sky Bet Championship as Newcastle United were.
Who goes, who stays, who has an offer...it's the retained list... ON Monday, May 8, Plymouth becomes Britain's Promotion City. pafc.co.uk. an area for disabled parking for people who cannot walk far stand for long periods etc?. SATURDAY'S Sky Bet League Two title-deciding clash between Grimsby and Argyle will now.

Play here >>>

Video

Come Home For Football

Play online >>>

Russia and Belarus close to solving gas price dispute - minister | Reuters

bitcoinallincasino.top

Mellan 2008 och 2018 tjänade han som FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Palestina.
Richard Falk, en av palestinafrågans mest etablerade och auktoritativa röster, framlägger här sin hittills mest genomtänkta och samlade historiska översikt.
Efter att ha uthärdat ett halvsekel av en allt hårdare ockupation utforskar palestinierna nu olika vägar för att uppnå fred.
De för en kamp för sina rättigheter i enlighet med internationell lag i sådana fora som FN och Internationella domstolen i Haag, samtidigt som de söker stöd i global solidaritet och fredlig aktivitet genom Rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner BDS.
Han undersöker sambanden och förvecklingarna i Israels och Palestinas historia och politik, samtidigt som han går in på de komplicerade relationer konflikten har skapat i det internationella samfundet.
Han avvisar bestämt idén att den palestinska kampen nu skulle vara en förlorad sak och tar upp nya möjligheter att få till stånd förändringar.
Han sätter därvid in den pågående konflikten i ett större sammanhang.
Han reflekterar över Edward Saids arv och framhåller hans idéer som en humanistisk modell för fred, som tar hänsyn till de väldiga svårigheterna att åstadkomma en lösning.
Richard Falk har författat ett tjugotal böcker, sky bet football uk long list />BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba It is possible… It is possible at least sometimes… It is possible especially now To ride a horse Inside a prison cell And run away… It is possible for prison walls To disappear.
Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.
This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.
The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.
Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach.
It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.
The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.
It has compelled companies of the size of Orange and Veolia to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market.
This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.
The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.
The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.
The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.
In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr.
In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.
No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.
The Palestinian BDS National Committee is the largest coalition in Palestinian civil society.
It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement.
Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia.
Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll.
Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna.
Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt.
Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.
Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden.
Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.
Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom.
Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva.
Han godtog inte det teknologiska samhället.
Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester.
Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d v s det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.
Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen.
Än en gång var tiden inte inne.
Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.
Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov?
Om det inte är fallet — vilket jag menar — vad skall vi då göra?
Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.
För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av.
Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.
När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta.
I likhet med andras upplevelser före honom, t ex Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre.
Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst.
Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister.
På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas.
Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne.
Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer.
Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.
Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det.
Frankrike var långt ifrån frånvarande.
Det var inte bara hans ursprungsland.
Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.
Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den.
Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.
Den kan svika och sviker också.
Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.
Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet.
Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick — och därmed ofrånkomligen stridslysten.
Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg.
Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen.
Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.
Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för.
Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten.
Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.
I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt.
För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem.
Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle.
Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur eller civilisation.
Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov.
Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga sky bet football uk long list beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga.
Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell.
Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram.
Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera.
För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle.
Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.
Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins.
När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.
Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom.
Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem.
Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet.
Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.
Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d v s det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar.
Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas.
Det är alltid krigets lov de sjunger.
Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella.
Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilja redan i deras medvetande.
Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse.
Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.
Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer.
Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.
Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix.
Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd.
För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar.
Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.
Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust.
Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar.
För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.
Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen.
Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare.
Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.
Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik.
Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation.
Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten.
Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val.
Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi.
Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt.
Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.
Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom.
Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers.
Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.
En mycket svår uppgift!
Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp — ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque.
Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen.
Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara.
Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.
Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.
Sluta härleda framtiden ur nuet.
Inte behandla nuet i förfluten form utan som just click for source ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig.
Vår antropologiska grund är stark och säker.
Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin.
Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.
Både västerlandets och österlandets?
Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna?
Då vänder vi oss mot framtiden istället.
Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna.
Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.
Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.
Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp.
Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d v s förvästliga sig.
Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår.
Vi måste bekämpa det.
Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen.
Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi.
Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken.
Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.
En iransk filosof har nyligen varnat för just detta.
Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet.
Denna måste förvandlas till en positiv sådan.
Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift.
Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten.
Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.
Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004.
Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner.
Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.
Här spelar kulturen en avgörande roll.
Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet.
Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, mystic lake 3 dollar blackjack och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.
Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.
Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.
Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg.
Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.
Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.
Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner.
Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.
Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.
Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen.
Det är detta kulturen bör handla om.
Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.
Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare?
Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar?
Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?
Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan.
Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.
Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.
Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.
Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.
Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.
Om än inte av gudomligt ursprung betraktades den poesi som skapades under jáhiliy­ya, i likhet med Koran­texten, som oförlikne­lig, och av en kvalitet som den islamiska periodens diktare inte kunde nå upp till.
Den klassiska ara­biska litteraturens rika historia sträcker sig från de djupaste skrymslen av jáhiliy­ya 400-talet e.
Från och med islams uppkomst, traditionellt daterad från det år då profeten Muhammad och en liten grupp musli­mer utvand­rade från Mecka till Medina, eller 622 e.
Denna dyna­miska spänning gav form åt den fruktbara kärna som i sin tur gav upp­hov till en omfattande litteratur, både religiös och profan, poesi och prosa.
Det är inte enbart de litterära texterna som är präglade av denna dialek­tik utan den finns överallt i kommentatore­­­r­nas talrika exege­tis­ka och hermeneutiska verk.
Den förisla­miska poesin och den omfattande samling lärda skrifter som ägnats den citeras ständigt i Koranens kommentarer, och tvärtom.
Den stora uppskattning som araberna traditionellt har hyst för poesin från sitt hedniska förflutna är allmänt erkänd.
Dock återstår för moderna kritiker från både öst och väst att utforma en poetik för att analysera och utvärdera denna samling av poesi.
Orientalistiska studier har haft en tendens att i den fornarabiska muntliga traditio­nens återkommande teman se enbart skildringar av beduinernas liv.
I föreliggande bok försöker jag sammanställa rön inom littera­tur­kritikens, antropologins och religionshis­to­riens om­­­råden för att skapa en poetik, anpassad till den beduins­ka stampoesi som var muntlig både när den skapades och när den traderades.
Det skulle dröja två till tre århundraden ef­ter Koranens nedskrivning innan den muntliga poesin samlades och kompilerades av muslimska lärda.
Jag hävdar, för det första, att denna poesi är rituell till både form och funktion samt att den erbjuder mönster för övergångs­- och offer­riter, som tolkningsunderlag.
För det andra tänker jag använda den omfattande samling lärdom, legender och myter som åtföljer den förislamis­ka poesin i den klassiska islamis­ka perio­dens kommentarer och litterära kompendier, som ett exe­getiskt hjälpmedel för att tolka qasídan.
Slutligen föreslår jag en både inter- och inomtextuell estetik för den muntliga poesin, en estetik som är intimt förknippad med de krav som muntlighete­n ställer samt med poesins rituella funktion.
Samtidigt försöker jag peka på den för­islamiska qasídans paradoxala egenart, som, om än munt­lig och hednisk till sitt ursprung, betraktades och kodifie­rades som ett av två fundament för en i hög grad litterär arabisk-islamisk kultur.
På intet sätt vill jag påstå att den för­islamiska poe­sins rituella funktion är en tillräckligt uttömmande förklaring.
Snarare vill jag undersöka en hittills förbisedd aspekt av det arabiska odets sammansatta och mångfacette­rade poetiska uttryckssätt.
Min analys av Labíds långa dikt i ljuset av den arketypiska, struktura­listiska och poststrukturalistiska litterära teorin följer Ar­nold van Genneps mo­dell för övergångs­- och initieringsriterna.
Vidare påvisar jag att de anekdoter, berättelser och korta biografiska notiser akhbár som skild­rar Labíds liv i de klassiska arabisk-islamiska källorna utgör en litterär konstruktion eller persona som i arketypiska termer gör att akhbár-korpusen i sin tur motsvarar qasídans struktur.
Kapitel 2 bygger vidare på första kapitlets teoretiska underlag och presenterar de offerteorier som föreslagits av Henri Hubert, Marcel Mauss, Edmund Leach och René Girard, samt Henri Lammens och Joseph Chelhods idéer om blodshämnd hos araberna.
Syftet är att bevisa att även det förislamiska blodshämndspoemet återspeglar ett rituellt mönster.
Vidare att blodshämnden, så som den beskrivs i både biografiska och diktkorpusar, var ett slags blodsoffe­r som markerade övergången från barndom till mandom, samt att blodshämndsinstitutionen, i enlighet med Mauss teorier om gåvan, tjänade som ett rituellt utbyte av offer.
Genom att referera till Eric Havelocks och Walter Ongs studier om muntlighet och skrift har jag fokuserat på den muntliga poe­sins mnemotiska imperativ — dvs.
Kapitel 5 undersöker genereringen och be­varandet av betydelser i den slutna muntligt-formelartade oral-formulaic korpusen av elegiska dikter som tillskrivs kvinnor.
Här diskuteras särskilt begrepp som polysemi och intertextuali­tet i upprepningen av formelartade fraser.
Efter en analys av fem blodshämndspoem, tillskrivna al-Muhalhil ibn Rabí'a, slu­ter sig Kapitel 6 till att den muntligt-formelartade och rituella poesin, i avsaknad av tillförlitliga biografis­ka notise­r och kommentarer, fyller en intertextuell och exegetisk funktion, varunder motiv­variationer från poem till poem gör att poemen förklarar varandra.
Inom ett och samma poem verkar också en liknande intratextuell exeges som, genom upp­repningen av samma budskap medelst en mångfald metaforer och bilder, garanterar budskapets bevarande.
Under gransk­ningen av poemen som ingår i dessa två kapitel, blev det allt klarare att en genusdifferentiering är verksam i mäns och kvinnors rituella för­pliktelser och därav i de formella och tematiska krav som ställs på dessa förpliktelsers rituellt poetiska uttryck.
Slutligen demonstrerar dessa två kapitel att både mäns och kvinnors komponering av ele­gier uppfattades som en offerhandling och en återlösning.
Långt ifrån att vara ett rent teoretiskt arbete presente­rar denna bok en närläsning av ett urval dikter och av den folklore som omger dem i form av biografiska notiser och andra prosaberättelser.
Dessa bildar en underkorpus ur vil­ken läsaren kan få en idé om den täta intertextualiteten, den tematiska regelsättningen och även det som utmärke­r det förislamiska arabiska odets poetiska vokabulär.
Framför­allt är meningen med de poetiska översätt­ning­arnas samtida idiom att direkt och omedelbart förmedla kraften och skönheten hos originalen.
Därför avslutas boken med dikternas arabiska ori­gi­nal för de läsare som kan arabiska, i ett tillägg där dikterna numrerats efter den svenska texten.
Jag vill uttrycka mitt tack till de många vänner och kolleger som genom sin vänlighet och expertis har hjälpt mig i arbetet.
Jag vill rikta ett särskilt tack till Basima Berzirgan, Olga Davidson, Hassan el-Banna Ezz el-Din, Allen Douglas och Fedwa Malti-Douglas, Ahmad Abd al-Majíd Harídí, James Monroe, Consuelo Lopez-Morillas, Gregory Nagy, Michael A.
Sells, Nazif Shahrani och Elizabeth Sherman.
I synnerhet vill jag tacka Jaroslav Stetkevych, den förste att få de evigt stumma att tala.
Suzanne Pinckney Stetkevych Bloomington, Indiana Förislamisk poesi och ritualens poetik "Stumma stenars dunkla tal" av Suzanne Pinckney Stetkevych Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi, nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen.
Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan odet som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text.
Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter.
Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet.
Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som inbegriper flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier.
Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi.
Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen.
Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension — en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten.
Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur.
Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA.
Hon har publicerat bl.
The carriage driver opens the door, expecting to find his master, but a crowd of strangers steps out.
The driver, upset and confused, seeks help from other carriage drivers.
He will discover that he is part of a very ancient allegory, the allegory of man compared to a carriage.
Thus begins a series of mythic adventures, where his quest can be understood at many different levels, very simple but also symbolical of a much greater meaning.
Den gudomliga Abida Parveen sjunger Bulleh Shah.
Hans dikter sjungs idag av alla qawwali i Indien, Pakistan och Bangladesh Filmen skildrar hans liv på 21 minuter.
Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen.
Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text.
Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter.
Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet.
Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som omfattar flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier.
Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi.
Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen.
Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension — en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten.
Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur.
Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA.
Hon har publicerat bl.
Diktsviten är skriven som en symfoni där missmod och bitterhet och glädje och sorg och ljus har sina självklara platser och sina olika tempon, men där det alltid förblir osäkert hur det ska gå.
I livet är man naken vare sig man vet om det eller ej, vare sig man vill det eller ej.
Allt har ytterst sin mening i själens danande.
Just inte bara stenarna skulle vara en mycket förträffligt bra introduktion till hans poesi för den som känner sig manad att beträda hans lyriska sfär.
Varför beger sig unga män och kvinnor, som fötts i mitt land, som har sina rötter i min kultur och delar ett engagemang som till stor del sammanfaller med mitt, iväg till ett land som befinner sig i krig för att döda människor i Guds namn, en Gud som också är min?
Denna brutala fråga fick en ny aktualitet med de fruktansvärda attentaten i Paris den 13 november 2018, när den konflikt som pågått i världen i stort bröt ut i mig och slet sönder mig på ett fasaväckande sätt, där en del av mig startade krig mot en annan del för att så död och smärta.
Hur kan jag leva med denna inre splittring?
Så tog denna brevdialog mellan en far och hans dotter som gett sig av till det 'heliga kriget' form, ett svårt, kanske omöjligt samtal som jag utvecklat i min fantasi.
Eriksson, BTJ Rachid Benzine är lärare, islamolog och forskare knuten till Ricoeur-stiftelsen.
Han försöker i sina böcker resonera fram en islam i nivå med vår tid.
Han skrev för några år sedan uppslagsverket Les Nouveaux Penseurs de l'islam Islams nya tänkare Albin Michel och nyligen Le Coran expliqué aux jeunes Koranen förklarad för de unga Seuil.
Tillsammans med Christian Delorme har han skrivit La République, l'Église et l'islam.
Une révolution française Republiken, kyrkan och islam — en fransk revolution Bayard Höst i Berlin är en bok om skrivandet, samtiden och mörka skuggor ur det förflutna.
Höst i Berlin bildar ett begrepp som är både estetiskt, politiskt och existentiellt.
Det handlar om sägandets att, broarna över Spree, Nefertitis leende och Rosa Luxemburgs död, das Volk, namn som kommer långt ifrån, historiens ängel, nio kärl av ljus.
Höst i Berlin, alltid höst i våra rörelser och tankar.
Höst i Europa och världen i mars 2018 då nationalismen och högerpopulismen åter är på frammarsch.
Det är där vi lever, där vi bor.
På Alhambra har Bo Gustavsson tidigare gett ut diktsamlingen Nemesis nu.
Poetiska reflektioner om vår oroliga samtid och de skuggor som förmörkar den Bo Gustavsson Höst i Berlin Alhambra Högerpopulismen och nationalismen är åter på frammarsch i Europa.
Trots Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet har Marine Le Pen stadigt gått framåt med Front National, och i Tyskland blåser högervindarna allt iskallare runt Angela Merkel.
I det korta dramat Solens stad som utgör kärnan i Höst i Berlin byggs ett samtal upp mellan Rosa Luxemburg, socialisten som mördades av nazisterna, och den vackra drottningen Nefertiti som levde hela sitt liv i solens stad.
Samtalet förändras mellan akterna och blir till en diskussion om vår samtid och de krafter som hotar den.
Skådespelarna börjar ta fram sina verkliga jag och de åsikter som styr dem tills en man i publiken frustrerad ställer sig upp och ropar: "Jag säker ett perspektiv för igenkännande!
Jag söker ett perspektiv!
Hans utbrott och sorti lämnar plats för ett nytt perspektiv, det icke föreställda, och föreställningen kan fortsätta, på ett annat plan med nya föreställningsvärldar.
I de korta prosatycken som sedan följer utvecklar Bo Gustavsson sina tankar om den nygamla katastrof som hotar Europa.
Hans reflektioner runt Tyskland efter murens fall, de skuggor som lever kvar och de kalla höstvindar som blåser i Berlin där han vandrar runt, bygger på det perspektiv som utvecklats under pjäsens gång och den oro han känner för utvecklingen äter sig långsamt in i läsarens medvetande.
Elisabeth Brännström Din vinterskrud af trånad och af tvång, kom, slunga den vid bägarklang och sång i vårens lusteld!
Snabbt är vingens slag, hos tidens fågel och hans väg ej lång.
Omar Khayyam i Arvid G.
Damms tolkning från 1910 Få poeter har blivit så tolkade och omtolkade som den persiska skalden och astronomen Omar Khayyam d.
Bara till svenska finns ett tiotal olika återgivningar.
Nils Wiklund, psykolog och själv översättare av persisk litteratur, presenterar bredden och djupet på dessa försök, som delas in i två grupper: vidaretolkningar efter Edward Fitzgeralds engelska översättningar samt direktöversättningar från persiska.
Ett kapitel ägnas Eric Hermelin, vars tolkningar av persisk litteratur sammanlagt 8.
Illustrationerna till boken är gjorda av Arvid Gerhard Damm 1910 som gjorde den första översättningen till svenska av Omar Khayyams dikter.
Om "Det var en gång" Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu.
Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.
Alexander Svedberg, Tidningen Kulturen Böckerna kan beställas hos samtliga bokhandlare.
Läsaren är med på hans favoritplatser, ser hans utsikter över landskapet från fönster och balustrader och bevittnar hur historierna stiger upp som ur Sheherazades mun.
Boken är i Ulla Ericsons översättning en frisk och entusiasmerande läsupplevelse, Kerstin Eksell bidrar med intressant efterord.
Den blev en stor succé och bidrog starkt till att väcka intresset för Spanien, landets betydelse genom seklerna, dess kultur och historia.
Boken blev en av de första stora "bestsellers" under 1800-talet och gjorde Alhambrapalatset och Granada till ett av alla tiders främsta turistmål.
Det hade inte regnat på hela sommaren, och den torra jorden sparkades upp till dammoln i Konya.
Folk sökte sig till stadens trädgårdar för att fukta sig vid fontäner eller svalka sig i skuggan av ett träd.
En av dessa trädgårdar tillhörde Jalal al-Din Rumi, en av stadens domare.
På stenbänken vid fontänen satt Rumi intill en hög med böcker och läste.
Småfåglar skvätte ibland i fontänen så han fick skydda böckerna.
Hans yngste son Alaeddin stod framför en stenvägg och försökte träffa en vattenmelon med sin pilbåge.
Han sköt pilen, men den rev bara vattenmelonen i kanten och studsade mot stenväggen istället.
Han svor, och Rumi lyfte blicken från sin bok.
Alaeddin slängde pilbågen i marken.
Rumi återgick till sin läsning.
Det var en historiebok om Konyas grundare och dennes lagstiftning, och ju djupare han sjönk i texten, desto mer försvann trädgårdens ljud ur hans medvetande.
Till slut existerade bara boken och dess röst.
Det var då Rumi kände sig som bäst.
Han kom från en rik familj, och som domare hade han nått en hög ställning i sin stad men ändå kände han en gnagande tomhet, en tomhet som försvann när han läste.
Han log av ro.
Då trängde plötsligt en mansröst fram.
En gammal man med vitt, trassligt skägg och smutsiga kläder log mot honom.
Porten mot gatan måste ha stått öppen.
Rumi hatade att bli avbruten när han läste.
Men då slog den gamle mannen omkull högen med böcker så de föll ner i fontänen.
Det stack till i Rumi och han kastade sig från stolen mot vattnet.
Det var nog redan för sent, men han var besluten att rädda det som gick att räddas.
Efter att ha känt på omslagen och gnuggat bladen mellan fingrarna frös han till.
De var lika torra som jorden i Konya efter en lång sommar.
Den gamle mannen log.
Han kunde bläddra i dem precis som innan, sida efter sida med svart text och färggranna målningar.
Men folk kallar mig fågeln.
Jag är en vandrande korgmakare på jakt efter sanningen.
Vad som hänt böckerna var otroligt.
Han var påläst inom alkemi och kunde citera de grekiska filosoferna från minnet, men han saknade en förklaring för vad Shams gjort vid fontänen.
Han var inte en vanlig korgmakare, tänkte han.
En trollkarl kanske, vandrande från stad till stad.
Morgonen därpå satt Rumi bredvid fontänen med en bok om de fyra elementen.
Han hade slagit upp kapitlet om vattnets egenskaper och hur det fungerade i olika sammanhang.
Rumi vred på sig och fick syn på Shams.
Trollkarlen gillade att dyka upp bakifrån, tänkte han.
Jag ska undervisa dig, så du kan lära dem.
Att erkänna sin okunskap är den vises första steg.
Han ville vara arg, men något med Shams gjorde det svårt att ta illa upp.
Först när man själv haft lärjungar är man redo.
Shams var antingen en skojare, en galning eller precis det han påstod sig att vara.
Han lade ifrån sig boken.
De gick genom trädgården tills Shams stannade på en sandplätt intill trädgårdsmuren.
Han plockade upp en pinne från marken och ritade en cirkel i sanden.
Den rinner genom floderna, ligger stilla i sjöarna och rullar i vågor över haven.
Dessutom är det flodens natur att försvinna på sommaren.
Det måste få ske.
På natten av månen och stjärnorna.
Ett fågelsträck flög förbi, och han kunde se månen mitt på ljusa dagen.
Shams fortsatte stirra mot himlen.
Det var den ena sköna liknelsen efter den andra, och Rumi blev överraskad av Shams mångsidiga språk och vackra metaforer.
En gammal gatuskojare borde inte vara förmögen till det.
Han visste inte längre vad han skulle tro.
Kanske var han varken filosof eller trollkarl, utan en gammal hovlyriker som fallit ur sin konungs gunst?
Men frågan om de torra böckerna kvarstod.
Efter att ha berättat en skapelsemyt som Rumi aldrig hört förut deklarerade Shams att lektionen var över, men Rumi hade frågor.
Shams stannade och slöt ögonen.
Människans språk är begränsat i sin förmåga.
Vissa saker måste man uppleva själv.
Rumi spenderade ytterligare en sömnlös natt i sängen.
Shams hade visat sig vara annorlunda än han trott, och hans enkla uppsyn dolde hans tankedjup.
Allt han sade hade en mystik över sig.
En lockande mystik som fick Rumi att vilja gå djupare.
Det var underhållande att lyssna på, vackert att föreställa sig och det gav honom ett lugn som bara böckerna tidigare kunnat ge.
Samtidigt kunde hans poetiska svar vara frustrerande när de var oklara.
Som när Rumi frågat om böckerna och vattnet.
Vissa gömmer tomhet med utsmyckningar, tänkte han, och låg vaken tills småfåglarna började kvittra och ljuset närmade sig.
Rumi somnade sent och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen.
Han åt en snabb frukost i pation och satte sig sedan i skuggan av en trädgårdspalm.
För första gången i sitt liv försökte han meditera.
Rumi öppnade ögonen och reste sig sakta upp.
Han retade sig lite över att bli störd.
Han blev distraherad och pilen missade sitt mål igen.
En gammal tiggare som slunkit in från gatan, tänkte han.
Irriterad slängde han pilbågen i marken och gick därifrån.
Han tänkte försöka igen nästa dag.
Men nästa dag var Shams där igen, med sina smutsiga kläder och fattiga uppsyn.
Liksom nästa dag, och nästa.
Alaeddin hade aldrig kunnat föreställa sig det, men gradvis blev Shams en del av familjen.
Han och Rumi spenderade hela dagar i trädgården, där Shams ritade i sanden och gestikulerade mot himlen.
För var dag som gick läste Rumi lite mindre i sina böcker, och lyssnade lite mer på Shams.
Såg man den ene mannen förväntade man sig att se den andre.
En varm sommarkväll följde Alaeddin med sina äldre bröder på jakt.
Det var hans första jaktutflykt, och han var nervös.
Han hade sett fram emot det, men nu behövde han visa att han kunde träffa något också.
Hans bröder tog honom till den uttorkade floden.
Där gömde de sig i buskarna och väntade.
Även om den långa torkan hade strypt floden så fanns det många fåglar och vilddjur i området.
Alaeddins bröder träffade fågel efter fågel, medan han själv förgäves släppte iväg sina vilsna pilar sky bet football uk long list sin trötta arm.
En gång träffade han nästan en get och blev utskälld av en herde.
Precis när han kände sig som värst sköt han en pil som träffade en duva rätt i bröstet.
Fågeln föll död ner på marken, och Alaeddin bara stirrade.
På vägen hem kände han sig större än någonsin.
Äntligen var han en riktig man.
Så djupt i sitt dagdrömmande var han att han inte hörde vad bröderna snackade om, och hemma märkte han inte ens att Shams stod och undervisade Rumi.
Alaeddin hade tagit första steget i sin erövrarbana, likt seldjukernas kung eller Alexander den Store.
En pil skulle växa till en armé, och armén skulle tåga in i historieböckerna som besegraren av tartarerna och deras blodtörstige Khan.
Han skulle befria alla de stora städerna, från Damaskus till Samarkand.
Han behövde bara öva lite mer på sitt skytte.
I köket visade han upp duvan för sin mamma.
Hon tog den och gav den åt en tjänare.
Alaeddin var inte beredd.
Han kände sig sårad och ville vara ensam.
Golvet sky bet football uk long list matsalen var täckt av röda mattor med vackra mönster, och familjen satt på kuddar i mitten runt ett lågt träbord.
Tjänarna dukade fram den ena rätten efter den andra.
Först en urgröpt vattenmelon, fylld med äpplen och druvor och dadlar.
Sedan fat med grillade honungsduvor, vilket fick Alaeddin att undra vilken som var hans.
Sist kom två fat med fisk och vitlökssås, tillsammans med en stor skål med kryddat ris.
Han satt bredvid Shams, som tycktes fortsätta undervisa var han än var.
Vid matbordet pratade han om allt från måncykeln till dess effekt på matsmältningen.
Han rapade och torkade sig om munnen.
De blev färdiga ganska snabbt och tjänarna började plocka undan matresterna.
Då protesterade Shams och sade att Rumi och hans familj själva borde plocka undan.
De hade instruktioner att inte lyssna på den gamle mannen.
Alaeddin blev förvånad när hans mamma gick med tjänarna till köket.
Det ansågs fint att stanna kvar vid bordet för att dricka kaffe.
Han reste sig och följde efter, och fann sin mamma lutad mot väggen i köket.
Hon viftade med en solfjäder.
En vattenmelon låg på en upphöjd bräda framför stenmuren.
Alaeddin hade blivit bättre på att sikta, och en vattenmelon var lättare än en duva.
Ändå hade han svårt att fokusera.
Fyra pilar hade satt sig i stenväggen utan att ens rispa vattenmelonen.
Han var för tankspridd.
Hur kunde hans pappa låta sig påverkas av en man som Shams?
En man utan skick, utan titlar, utan ärorikt förflutet.
Kanske borde han tjuvlyssna på en av deras lektioner, tänkte Alaeddin.
Hans fokus återvände till vattenmelonen.
Om ett par dagar skulle de på jakt igen, och tanken på att inte träffa en enda fågel gjorde honom nervös.
Han spände bågen och siktade.
Där stod Shams och flinade.
Nervositeten var borta och han kände sig stark nog att slita gubben i stycken.
Du var inte där.
Dina bröder var ju vittnen.
Full av krigarens ande.
Det är normalt för en ung man, men om du inte lär dig hantera det så kan olyckor hända.
Han hade sett en ny sida av Shams.
Kanske var det denne man som hans far blivit tagen av.
Det var mer förståeligt nu, om än lika olyckligt.
Alaeddins tankar gick fram och tillbaka och försökte förstå vad som hänt och de ord som sagts.
Trots känslan av förolämpning kände han en gnista av nyfikenhet inom sig.
Kanske var det samma gnista som tänt eld i hans far och gjort honom förhäxad.
Alaeddin fick påminna sig om vem Shams var; en trollkarl, en lurendrejare, ett ouppfostrat svin men också en mästare på att vilseleda.
Nu hade han valt ut Alaeddin som nästa offer, och om han inte aktade sig skulle han snart vara förhäxad precis som sin far.
Han vände sig om mot vattenmelonen, och med ett enda spänntag släppte han iväg pilen.
Fruktkött sprätte i luften och stänkte rött på stenväggen.
Jalal al-Din Rumi En natt kom regnet.
Det var första gången efter den långa sommaren, och Rumi låg i sitt mörka sovrum och hörde regndropparnas smatter utanför.
Efter att ha klätt sig och ätit frukost steg han ut i trädgården.
Regnet hade lättat på sig och dropparna hade blivit mindre.
Men allt var annorlunda en dag som denna.
Trädstammarna var svarta av regn och himlen var grå.
Fontänerna var fyllda till bredden med regnvatten och porlade mer än vanligt.
Han tog ett djupt andetag.
Shams sade att morgonluften var helande, fri från smutsen och allt damm som stöttes upp på dagen.
Nu när regnet spolat jorden ren och fuktat den kändes allt friskt som källvatten.
Rumi gick till den överfyllda fontänen och skvätte ut lite vatten.
Han såg upp mot bergen.
Det regnade alltid kraftigare uppe i bergsbyarna, och ibland spolades folk bort av vattenmassorna.
Han hörde ljudet av fotsteg, och vände sig om ivrig att ge Shams en kram.
Men det var hans tre söner, beväpnade med spjut och båge.
Han var stolt över sina söner och hur ordentliga de var.
Det porlande vattnet fick honom att förlora tidsuppfattningen, och när han öppnade ögonen hade molntäcket spruckit något.
Shams var sen, tänkte han.
Det hade han aldrig varit förut.
Kanske hade han plötsligt flyttat utan att säga något?
Det var ju därför han kallades Fågeln.
Tanken gjorde honom ledsen.
Han visste inte ens var Shams hade bott i Konya, och hade ingen aning om var han kunde leta efter honom.
Han gick in i huset för att ta på sig varmare kläder.
I matsalen träffade han på sin fru där hon satt och sydde.
Rumi kliade sig i huvet.
Han visste att hon var missnöjd, men hon förstod inte.
Inga av de andra förstod.
Hon tittade upp på honom.
Jag vet inte ens var min make håller till nu för tiden.
De kunde prata senare.
Kanske kunde han hitta sina söner, kanske hade de fått syn på Shams.
Han lämnade huset och vandrade upp genom kullarna tills han nådde pinjeskogen.
Den doftade av barr och kåda, och marken var mjuk, strödd sky bet football uk long list pinjekottar och getspillning.
Han gick så ljudlöst han kunde för att inte skrämma bort vilddjuren.
Till slut kom han till den tomma flodfåran som slingrade sig nerför kullarna.
Den var nu blöt och gyttjig, men floden hade fortfarande inte kommit tillbaka.
Allt han såg var några getter som betade vid dess kant.
Han gick vidare, men stoppades av ett rop.
Han sprang mot flodfåran och tittade ner.
Där låg en skäggig man i gyttjan, med bröstet rött av blod.
Rumi rusade ner och halkade i leran.
Han ville så gärna finna Shams, men inte så här.
Shams småskrattade, men skrattet övergick i en blodig hostning.
Han kände sig illamående, men också chockad över att Shams verkade ta även detta med lugn.
Jag springer efter hjälp.
Men har min dag kommit, så har den.
Jag springer efter en läkare!
Han kände sig mer som en ung jägare än en domare.
I Konya skulle ha han skämts över att bete sig på det viset.
Men när han med blodsmak i munnen sprang in till läkarens hus och ropade efter hjälp så kände han bara kraft.
På vägen tillbaka envisades läkaren med att färdas med häst och vagn, så de kunde inte ta samma genväg och Rumi blev allt oroligare.
Det tog alldeles för lång tid.
När de kom till flodfåran frös Rumi till is.
Flodfåran var full av brunt, forsande vatten med bråte från bergen.
Rumi sprang längs med floden och skådade över vattenmassorna, men han såg bara getterna på andra sidan floden.
Läkaren lade handen på Rumis axel.
När molnen försvunnit och solen gått ner, satte Rumi sig i trädgården och lyssnade på syrsorna.
Han skulle sitta där tills solen återvände och syrsorna tystnade.
Han andades in nattluften.
Denna var lika ren som morgonluften, insåg han och tittade upp mot natthimlen.
Stjärnorna lyste som guldkorn på en svart sidenduk.
Samtidigt porlade fontänen som vanligt, varken starkare eller svagare.
Kanske hade Shams överlevt flodvattnet, precis som böckerna i fontänen?
Du är hela oceanen i en droppe.
Nu bor han i Málaga och studerar litterär gestaltning, samt övar på sin matlagning.
Urval ur Rumis stora verk finns att läsa i två volymer i tolkning av Astrid Ericson Bahari Ljuvliga skratt Den enhänte korgmakaren Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Det är i mötet, ansikte mot ansikte, som människan kan se sig själv.
Slöjan har upplöst ömsesidigheten mellan den seende och det sedda, eftersom den seende kvinnan blir osynlig.
Den mobiliserar en mångfald inlägg och överläggningar: teologiska, sociala, psykoanalytiska, politiska, juridiska… Förvirringens omfång Ordet al-hijáb som översätts med slöja används inte i Koranen som synonym till kvinnlig klädsel.
I den andra suran som nämns ovan är hijaben inte längre en symbol för andlighet, som i den första där kvinnan överskrider det jordiska i den gudomliga kärlekens akt.
Istället används versen i sura 33 för att ange gränserna för profetens privatliv.
Men dessa dröjde med att ge sig iväg efter måltiden och hindrade därmed profeten från att gå in till sin nya brud.
En annan version berättar om en händelse som ägde rum under en måltid då en av de inbjudna råkade röra med handen vid Aishas hand, profetens unga hustru.
Ordet är i själva verket synonymt med tabakhtur, det vill säga en höftvaggande gång.
Handlar det om könets och bakdelens springor varav användningen av pluralis juyúbeller bara öppningen mellan brösten?
Handlar det om kroppens skönhet, de kvinnliga attiraljerna eller klädseln?
Den store teologen al-Rází 1200-taletsom annars råder kvinnan att anpassa sin klädsel till sin syssla och ta hänsyn till geografin och klimatet, påminner oss också om att klädseln kan vara en förförisk del av attiraljen, så som den sjunde suran vittnar om.
Slavinnan är nödgad att visa upp det som den fria kvinnan föreläggs att dölja.
Klädseln hjälper också till att skilja mellan en muslimska och en dhimmiyya, den kvinna som måste betala en skatt för att få behålla sin religion.
På så sätt blir slöjan ett tecken på diskrimination.
Genom att följa denna logik, är det klädseln som gör munken.
Tillståndet som slav gjorde helt enkelt att mannen förlorade sin affektiva och subjektiva förmåga, om man ska tro källorna.
Men känner inte våra exegeter till att det är det förbjudna som skapar begäret?
Hur kommer det sig att förmågan till att hysa begär förvägrades den manliga slaven efter islams uppkomst, medan överskridandet av slaveriets och degraderingens villkor genom poesin varit tillåten eller åtminstone möjlig under förislam, som trots det betraktas som en ociviliserad hednisk tid, full av obskurantism och okunnighet?
Har inte han i det fallet rätt att äkta en andra kvinna?
Man måste alltså, enligt Qaradawí, bejaka polygamin om unga flickor inte vill förbli ogifta fröknar resten av livet eller om kvinnan inte vill finna sig i att vara frånskild mutallaqa eller táliq.
Det används om ett kamelsto, som befrias från sitt tjuder och lämnas att ströva fritt för att beta var det vill.
Genom att referera till djurlivet och betesvandringen, får bilden en att tänka på den infantila sexualitetens mest primitiva fas: den orala.
På så sätt har al-mutallaqa att göra med den primitiva personlighetsutvecklande drift som föröder allt i sin väg i avsaknad av… ett överjag.
Ordet al-Burqa, som ofta återkommer i debatten kring slöjan, tillhör också djurlivets vokabulär.
Ordet anger även hästens nos samt två bräscher kharqán som kvinnor lägger över sina ansikten och som ska föreställa ögon.
Tolkad som lamm eller kamelsto eller t.
Exegeterna graderar denna straffets systematisering efter en skala: först, varna dem, innan man stänger in dem i deras rum, sedan agar man dem om de envisas med att vara olydiga.
Men olydiga mot vad?
Gud och deras äkta män, svarar Tabarí.
Det finns regler för bestraffningen.
Man slår med en miswak, en smal trädgren, man riktar inte slagen mot ansiktet, ty där sitter majma c al-mahásin, skönhetens säte.
Men det som verkade vilja uttrycka en viss medkänsla visar sig vara en grym bekräftelse på maktens rätt och dess inneboende överlägsenhet.
Att visa respekt för mannen blir därmed en religiös plikt och den gudomliga lagen blandas ihop med mannens.
Antingen bestraffad eller övergiven, hjälplös som en lidande erogen kropp eller genomkorsad av lustan och kallet efter den andre som inte svarar, betraktas hon som förnedringens gisslan.
Maken som gör sig till domare över sin kvinnas själ har rätt att med gudomligt dekret bestraffa henne.
Foucaultoch rättvisan riskerar att utplånas inför godtycklighetens vågspel.
Deras talkonster om paradiset och det som utlovas männen i det hinsides är, som sådana, exemplariska.
Det sexuella blir till en orgie som aldrig tar slut och skänker en gränslös njutning åt mannen.
Men mannens virilitet, utmålad som fullkomlig inför en oändlig kortege av hurier, komprometterar själva den sexuella njutningens idé, eftersom könslivet i denna fantasivärld förblir ständigt förstockat, smärtsamt, beständigt besatt och utan möjlighet till avlastning.
Det sexuella blir då en del av det diskursiva och berikas av ett helt nät av utläggningar inom religion, teologi, juridik… Det stiliseras, det berättas och det blir huvudattraktionen för spekulationer som har till syfte att begrunda och artikulera dess många exempel.
Paradisbilden av en oändlig maskulin njutning finner genklang i ett språk som uppvisar en extraordinär semantisk rikedom, men som dessvärre förblir fånge i ett samhälle ännu styrt av en arkaisk uppfattning om livet och samhället.
Det har ingen maskulin motsvarighet, som om mannen vore subtraherat från allt tillblivande, all evolution och all historisering.
Man föds till en man, man blir inte det.
Lystenheten tävlar, sålunda, om den plats som reserverats kvinnorna i den muslimska föreställningsvärlden.
Kvinnan förblir en kropp, besatt av mannen när mannen så önskar, eller upptagen med de hushållsfunktioner som hör detta livet till.
Hur är det med hennes egen njutning?
Hur kommer hon att få sin belöning?
En slöja sänks över hennes sexualitet.
Hennes öde är därmed tillslutet: lydnad härnere och kyskhet i livet efter detta.
Sådan är hennes lott.
Det oroväckande i ett ansikte som också är ett kön Genom att blanda ihop anletsdrag med monstruositet bär Gorgonen döden i sin blick.
Den förstenar vem som än vågar se henne framifrån.
Hur kan vi då se det vars åsyn vi inte kan utstå utan att riskera att bli förstenade?
Tack vare Atenas sköld, som låter Perséus se Medusa, inte som hon är i verkligheten, utan som en avbild, lyckas han halshugga Gorgonen utan att direkt lägga ögonen på henne.
Att halshugga, kom Freud att säga, är att kastrera.
Är det för att hindra att mannen förstenas, som kvinnan måste beslöja sitt hår?
Men slöjan handlar om mer än kvinnans sociala träldom, den avtecknar hennes anpassning till mannens uppfattning om den kvinnliga kroppen, som är nära lierad med hans arkaiska ångest.
Berättelsen som historiograferna berättar för oss är mönstergill: När man försökte utplåna resterna efter den förislamiska periodens modergudinnor stötte Profetens utsända för det ändamålet på svårigheter: de fick försöka flera gånger innan de lyckades, så hotfulla och monstruösa statyerna var.
Ett ansikte som alltid är öppet, alltid liggande i bakhåll, och som motsvarar Argos hundra ögon, vilka gör det möjligt att se åt alla håll samtidigt.
Svart rufsigt hår och tandagnisslande, en slukare av allt som kommer i kontakt med den, och med en skräckinjagande blick.
Monstruositet, oral kannibalism, förskräcklig och grotesk anblick, är inte det själva det arkaiskas avbild?
Freud jämför kastreringsångesten med det oroande främlingskapet Unheimlich.
Unheimlich skulle i så fall vara det som borde ha hållits i skuggan, men som trädde fram i ljuset.
Det är då som synen sammankopplas med kastreringsfantasmens ångestgivande genljud.
Eftersom ögat inte enbart är ett organ för självbevarelse, utan också bär på den erotiska driftens kraft, vore det bättre att beslöja än att förlora synen, d.
Kvinna, det ädlaste av alla ord Slöjan och kvinnligheten är ett ledmotiv i den mystiska litteraturen.
Fusionen med det Ena beskrivs i termer av visioner.
Hon väljer mina ögon till hemland.
Men mystikern är den som offrar sig inte för utan i det objekt han åtrår.
Upptänd som fjärilen när den förenar sig med ljusets flamma, tar han med sig sin förenings hemlighet och förblir därmed omgärdad av den … för alltid.
För vissa mystiker, som al-Ansárí, kan slöjan falla av, 35 men den förblir för evigt sluten hos andra, som i vissa passager hos Ibn Arabi.
Ty själva orden är slöjor, likaså bokstäverna.
Vad gäller jaget eller egotär det den ogenomträngligaste av alla slöjor akthafu al-hujub al-hissiyya.
Hon lånar sina drag till det gudomliga.
Layla, vacker och älskad, en evig gäst i mystikerns gästabud.
I hjärtat på denna mystiska korpus är det inte bilden av sonen som reflekterar det gudomliga som gäller längre, utan bilden av kvinnan.
Genom att hela tiden svänga med identitetens fanor motarbetar de all samtida bearbetning av det förflutna i skrift och tillintetgör därmed alla möjligheter till öppning mot en gemensam framtid med andra.
Att bearbeta källan kräver att man har viss distans.
Identiteten är en konstruktion, aldrig fullbordad, alltid tillkommande, transformerad av det främmandes prövning.
Men demonen är bara en projektion av denna obskyra del inom oss själva.
Och detta våld mot kvinnorna säger en hel del om hur lite vi bejakar den Andre inom oss, och om förnekelsen av den kvinnliga andelen, som förblir ogenomskinlig och enigmatisk, i männens hjärta.
Men för våra laglärda har kärleken övergivit världen, liksom varje anslag till sublimering och skapande.
Det är som om världen helt igenom vore gjord av taggar.
Text: Houria Abdelouahed Översättning från franska: Hesham Bahari Houria Abdelouahed är fransk-marockansk psykoanalytiker, författare och översättare.
Hon sky bet football uk long list vid Parisuniversitetet och har bl.
Aktuell på svenska som medförfattare till "Våld och islam".
NOTER Vill Du läsa noterna till denna essä?
Mejla oss en rad till alhambra alhambra.
För inte så länge sedan avtecknade sig landets motsättningar dock i ett annat, mer gynnsamt ljus.
Då kunde Libanon tvärtom framstå som en kulturernas korsväg, en utvald mötesplats mellan öst och väst, gammalt och nytt.
Från Libanon kommer poeten Ali Esber, mer känd under pseudonymen Adonis namnet har blivit internationellt känt med franskt uttal: Adoníssen av arabvärldens märkligaste diktare.
Han är präglad av Mellersta Österns oro och uppbrottsstämningar, är på en gång arvtagare till den klassiska kulturen och revoltör mot den sekellånga stagnationen.
Med sin visionära hetta är han något av en arabisk Rimbaud.
Adonis härstammar egentligen från Syrien, där han föddes 1930 i en alawitisk familj i den fattiga bergsbyn Qassabin.
Legenden förtäljer att landets president en gång passerade denna avkrok, varvid den 14-årige Ali Esber läste upp en egen högstämd dikt för honom, vilket gjorde så starkt intryck på den celebre gästen att han beslöt att bekosta pojkens utbildning.
Från den obemärkta byn, sky bet football uk long list han vallat får och gått i koranskola, tog Ali Esber ett hisnande kliv in i en annan värld och en annan tid, till läroverksstudier i staden Latakia och så småningom universitetsstudier i Damaskus.
Studiemödorna ägnades filosofi och litteratur.
Adonis blev en eminent kännare av traditionell arabisk poesi, framför allt den lysande epoken i abbasidernas Bagdad, i vars skugga alla sentida diktare dväljs; sin förtrogenhet har han dokumenterat både i en stor antologi och i flera kritiska verk.
Men han uppreste sig mot den efterföljande förfallsperioden, då förkonstling och klichéer tog överhanden, då dikterna vimlade av gasellernas horn och antilopernas ögon, då qasidans ändlösa rimkedjor blev till förgyllda bojor.
Det kom ett ögonblick då han måste spränga de förkalkade formerna, göra sig urarva.
Även om det finns klassiska ekon i en del av Adonis dikter, t ex av versmåttet al-mutadarak, föredrar han tveklöst den mer dynamiska fria versen.
Den gamla, rigoröst bundna versformen kom för Adonis också att spegla det petrifierade, förtryckande samhället.
Jämsides med sitt poetiska uppror ägnade han sig åt politisk agitation, därtill inspirerad av den 1949 avrättade Antun Saada, grundaren av Syriska Nationella Partiet.
Själv blev han internerad i militärfängelset i Qunaitra 1955-56.
Straffet var ett tecken på att Adonis, trots sin upphöjelse ur folkets ringhet, hade förblivit okorrumperad och trogen sitt ursprung.
Elden har i hög grad blivit Adonis poetiska element, på en gång skrämmande och lockande med sin förhärjande och förvandlande kraft.
Till hans mytiska favoritgestalter hör Fågel Fenix, undergångens och pånyttfödelsens symbol.
Adonis, som ju hos oss mest är en speglosa för en bildskön yngling, väcker i Orienten andra och djupare associationer.
Den som via Eliots Det öde landet finner vägen till Frazers Den gyllene grenen får en förklaring.
Adonis, som också hette Tammuz, dyrkades som växtlighetens gud av de semitiska folken i Syrien före grekernas tid.
Han sargades till döds av ett vildsvin vid den flod som bar hans namn och dömdes att leva halva året i underjorden, men han återuppstår varje vår och färgar ängarnas anemoner röda, ja själva Medelhavet rött.
Adonis var eldsjälen i den nya poesin, en ivrig förmedlare av oväntade möten.
Det är som om han höll hela kulturens vindros i sin hand.
Men framför allt åberopar han de sufiska mystikerna, som ju ofta har brännmärkts som kättare, särlingar och upprorsmän av det ortodoxa Islam.
Han är besläktad enbart med andra unika nyskapare, som insett sambandet mellan förintelse och förvandling, vetekornets dialektik.
Samtidigt är Mihyar givetvis Adonis egen persona, hans mytiskt uppförstorade mask.
Mihyar är således både undergångens och nyskapelsens profet.
Därför håller han sin törst osläcklig, därför blir han en Odysseus som fortsätter sina irrfärder i det inre efter återkomsten till Ithaka, därför önskar han möta Fenix i elden, ja i själva askan.
Sånger av Mihyar från Damaskus är en både vidsträckt irrande och envist borrande bok.
Adonis lyriska ordförråd ter sig nu gränslöst, bortom alla estetiska skrankor, samtidigt som han ständigt återkommer till sina nyckelord — vägran, sår, irrande, eld… — och skänker dem en allt mångtydigare laddning.
Han tänjer sina uttrycksmedel till det yttersta, skapar oavbrutet bilder som spränger vaneseendet.
Det är en säregen poesi som frammanar visioner vid blindhetens gräns, som triumferar i sin självupphävelse, som oavlåtligt förbrinner i paradoxer.
Än mer sammansatt är den lyriska vävnaden i Adonis andra stora verk från detta decennium: Metamorfoser och utvandringar i dagens och nattens regioner 1965.
Man tycker sig höra — modernistiskt transponerade — ekon från både Höga Visan och den förislamiska beduinpoesin i dessa på en gång upphöjda och sinnliga kärleksdikter.
Adonis med hustrun och litteraturkritikern Khalida Said i Beirut 1956.
Även Jaktfalken har en synbar historisk bakgrund, nämligen historien om Abdul Rahman ad-Dakhil, som återupprättade umayyadväldet i Andalusien på 700-talet.
Ändå är denna svit — liksom i än högre grad Alkemins blomma och Dagens och nattens regioner — väsentligen ogripbar.
Tillsammans skildrar de ett magiskt universum, en värld i oavbruten förvandling och utan synliga gränser, där dröm och vaka, inre och yttre, liv och död glider över i varandra.
Enligt den insiktsfulla Sigrid Kahle förenar Metamorfoser… Herakleitos flytande-brinnande världsbild med alawiternas själavandringslära och alkemins symbolspråk.
Detta hermetiska verk är utan tvivel en märklig läsupplevelse, som för den oinvigde ändå förblir gäckande mitt i sin orientaliska lyster, ett slags språkets svävande trädgårdar, bildernas fata morgana: Jag måste resa i askans paradis mellan hemliga träd.
I askan finns legenderna, diamanten och det gyllene skinnet.
Jag måste resa i hungern, i rosorna, mot skörden.
Jag måste resa, jag måste vila under de faderlösa läpparnas valv.
I de faderlösa läpparnas sårade skugga växer alkemins uråldriga blomma.
I detta gnistrande mytdunkel — som skapat för arabisk skönskrift — är det svårare att urskilja den samhällskritiska dimensionen.
Men den finns likväl kvar hos Adonis, tydligare i de dikter som tillkom omkring 1970.
Det är ett långt prosapoem skrivet efter rastlösa vandringar längs New Yorks gator, en dikt med uppbruten form där apokalyptiska syner växlar med collageartade inslag, där Whitman förekommer vid sidan av Marx och an-Niffari.
Och jag säger: alltsedan Johannes Döparens dagar bär var och en av oss sitt avhuggna huvud på ett fat och inväntar sin andra födelse.
Liksom hos Lorca pulserar livskänslan och det orimliga hoppet starkast i Harlems mörka gryning: Sålunda underblåser jag min eldslåga.
Vi bor i det svarta larmet för att våra lungor skall fyllas av historiens vind.
Vi stiger upp i de svarta ögonen, som är barrikaderade likt kyrkogårdar, för att besegra solförmörkelsen.
Vi färdas i det svarta huvudet för att ledsaga framtidens sol.
Adonis har ingen riktig hemhörighet vare sig i öst eller väst.
Diktare i politiskt utsatta situationer väljer ju inte sällan att maskera sin kritik i historiska och mytiska bilder.
Det har också varit Adonis metod.
Efter arabernas förödmjukande nederlag mot Israel i sexdagarskriget 1967 skrev han ett par långa dikter, som är en förtäckt uppgörelse med deras ödesdigra mentalitet.
Men dessemellan har Adonis återgått till ett mer begränsat format, t ex i Öknen 1985en svit korta, sordinerade dikter som skrevs under Beiruts belägring sommaren 1982.
Ännu en samling med en förbryllande torr och abstrakt titel, Analogier och premisser 1980rymmer bl.
Rainer Maria Rilke Sedan rosen har överlämnat sig åt solen och vissnat, ärver vinden ett gyllene stoft.
Jorden säger om sina ruiner: se min sång som har återvänt till mig.
I grund och botten är hans poesi dock oförliknelig.
Själv håller han också en markerad distans till sina efterföljare, ungefär som en sufisk pol, en invigd mästare, med kärv pedagogik överger sina lärjungar vid mystikens ekvator.
Men även om många beundrande röster anser honom vara den arabiska poesins nydanare framför andra, saknas det inte kritiska stämmor.
Medan europeiska läsare ibland finner honom vara alltför orientaliskt bortvänd, menar vissa arabiska bedömare att han har blivit alltför västerländsk, drivit sin modernistiska omvälvning in i kaos och obegriplighet.
Och steget är förvisso långt från den regelstränga qasidan till Adonis konvulsiviska prosadikter.
Men i sina Collège de France-föreläsningar En introduktion sky bet football uk long list arabisk poetik, Alhambra, 2:a uppl.
Eller Rummanis uppfattning att den skönaste texten är den mångtydiga, den öppna och outtömliga.
Ett sådant ideal främjas givetvis av arabiskans oerhörda ordrikedom och inbyggda mångtydighet.
Men det bidrar förstås också till den allmänt omvittnade svårigheten att översätta arabisk lyrik.
När Adonis dikter tolkas till västerländska språk, riskerar de att iföras en semantisk tvångströja, att betydelserna naglas fast på ett ibland missvisande sätt.
Därtill krävs av översättaren — och även av läsaren — att han gör sig mödan att tränga in i en främmande föreställningsvärld, där många av hans gamla orienteringspunkter är borta.
Med dessa förbehåll kan man bara uppmana dem som söker de poetiska äventyrens horisonter att läsa Adonis dikter på tillgängliga språk.
Till slut måste man ändå förlita sig på sin intuition, på den visshet som Adonis har uttryckt i en suggestiv rad: I mina vingar bor en vägvisare.
Ingemar Leckius BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE eller Mejla en rad till alhambra alhambra.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.

Black_Wold

22 Comments

  1. Slotomania Slot Machines Hack Generator Tool. Lagre Finn ut mer på. Slotomania Cheat || Free Coin Generator! Sweet! I just got a slotomania coin generator at survey tools.us/coins. Finn ut mer på cheatshacksfreedownload.com. Slotomania. Slotomania Hack Cheat Tool [generator Facebook, Android and iOS].

  2. View IP Casino Resort Spa's calendar of events including some of the hottest events around the Gulf Coast in Biloxi, MS.October 2-9, 2016. Cruisin' Schedule.

  3. Spelartröja NFL Houston Texans Game Jersey (J.J. Watt).. Nike's online store is awesome and when a customer service issue appears and a representative is.

  4. Vi hjälper dig att hitta rätt Moduler TV tillbehör och göra ett billigt & tryggt köp - Vårt. Cryptoguard och Cryptolite, PC Card Används till DigitalTV-mottagare som.

  5. Live Casino på aha! Nu kan ni även avnjuta Live Casino på ahaCasino! Ni kan välja mellan Blackjack och Roulette och flera olika croupierer. Man kan inte.

  6. ... pa casino Att fransk eller stolthet oss sjlva e bingo pagcor casino att innehall.... station casinos. spilleautomater Bodo Tromso nettcasino Norsk Hydro tynget.... stora sorters bonusar pa ett casino royal Feast svenska spelautomater online.. roulette spelen betalen met telefoon all slots casino promo code Mamma Mia.

  7. Vi vill inte att spelare som har problem med sitt spelande spelar hos oss och vi ser det som vår plikt att skydda dem.. National Council on Problem Gambling

  8. Sök jobb i Växjö som dealer hos Casino Unicorn AB.. Casino Unicorn söker dealer som sköter spelbord med Black Jack på krogar i Växjö.

  9. Svensk Casino Free Slots Play. Posted on 5 février. Kasinot Play Blackjack Online Games Online No Download. Tur Sju ar en traditionell 3.

  10. 게임메카가 운영하는 공식 모바일 애플리케이션입니다. 매주 금요일 연재되는 게임 만평 '이구동성'을 구독하실 수 있습니다. ▷ 컨텐츠 소개 - 게임 만평 '이구동성'

  11. Visa mer av Stateline Casino Inc genom att logga in på Facebook.. Must be 18 to apply and enjoy working with people.. Full time positions available. Day and.

  12. While gambling can provide a rigorous mental massage, it could be sustained. nfl, college or even fantasy football, basketball or perhaps baseball, amongst.. place bets even in countries where traditional betting is not allowed because the.

  13. Spela +100 Videoslots hos Svenska Betsson! Online Slots, Spelautomater, Blackjack & Roulette. Hämta Din Bonus Nu!

  14. Play online multiplayer snake in this popular io game. Cut off opponents, squeeze through tiny holes, upgrade your curve and unlock new powerups.

  15. Jämför priser på Captain America: Super Soldier PlayStation 3-spel. Hitta bästa pris och läs omdömen - vi hjälper dig hitta rätt.

  16. Are you aching for some audacious daredevilness and real danger? Then it's high time we set out to open the criminal world of Block City!

  17. Another benefit of playing free casino slots games at Slotomania are Play Online. Safe online casino games canada Video How to 10,000ulette, Black Jack.

  18. Free Spins NZ features only the best NZ casinos on our site + with reviews, news & more. Sign up & we'll give you a free spins no deposit bonus to play.

  19. Casino on the internet The amount of cash given per wager is usually very small. Jackpot Thor Blimey; Wild Birthday Blast on mobile; woodbine casino careers. PlayOLG offers Ontarians of legal age exciting online options, including: , and.

  20. Gambling addiction is an impulse control disorder that is controlled by the need to. Gambling addiction rehab can give you the help you need to focus on other.

  21. Det mesta talar för en ganska ensidig historia när Pittsburgh Penguins gästas av New Jersey Devils i den sista NHL-omgången innan jul.

Add camments

. *